Sheridan story..

 

The American Icon

 

  

Vacker och klassisk.

Precis som med vapen i allmänhet så finns det även vissa luftvapen som är väldigt typiska för sin nationalitet. Liksom att bygelrepetern och i synnerhet Winchester är typiskt för USA så gäller även detta för pumpgevär och speciellt då Sheridans modeller.

Företaget Sheridan Pneumatics grundades av Ivar Robert Krauss, mera känd som Bob Kraus, och hans gode vän Ed Wackerhagen. Redan 1947 producerade man sitt första luftgevär och luftgevär av den grundkonstruktionen tillverkas faktiskt än idag. Först så var man inne på att kalla sitt företag för ”Kraus & Wackerhagen Company” men man insåg fort att ett sådant udda namn kanske inte var helt perfekt. Lösningen blev att kalla verksamheten för ”The Sheridan Pneumatics” efter Sheridan Street, en gata belägen mellan de båda herrarnas bostäder och som de ständigt åkte fram och tillbaka på under utvecklingen av vapnet i deras båda garage.

Efter lite trevande försök med de påkostade och dyra modellerna A samt B så blev modell C en stor succé. Priset på modell C sattes till $19.95 vilket var avsevärt billigare än de $56 och $43 som modell A/B betingade varpå försäljningen tog fart.

  

Reklam för Sheridan ifrån 1960-talet.

Mellan åren 1947 och 1977 så var Sheridan Pneumatics ett eget företag beläget i Racine, Wisconsin men därefter blev verksamheten uppköpt av konkurrenten Benjamin som i sin tur slukades av jätten Crosman 1992. Idag är därför det klassiska fabrikatet Sheridan bara en liten del av Crosmans stora portfölj av varumärken och konstruktionen har blivit allt mera lik Benjamin.

Vapnet

Sheridans klassiska modell C är ett pneumatiskt pumpgevär som laddas med komprimerad luft vilken skytten själv skapar igenom ett inbyggt pumphandtag som upprepade gånger förs ut och in 90 grader ifrån vapenkroppen igenom en hävarm dold i förstocken. Man kan alltså på detta sätt själv reglera slagkraften hos vapnet samtidigt som den är oberoende av yttre drivkällor som Co2-patroner, dykartuber eller externa handpumpar. Konstruktionen är i princip fullständigt rekylfri vilket ger en mycket god teknisk egenprecision, till skillnad ifrån konventionella fjäderluftgevär.

  

Sheridans egen ammunition, trashcans i mitten och till vänster.

 

Ammunitionen

En ovanlig detalj med Sheridans vapen är att de alltid tillverkas bara med kaliber .200 vilket motsvarar 5.05 mm. Förutom den uppenbara fördelen av att vara enda producent av en så udda kaliber så hade man även kontroll över kvalitén på ammunitionen och kunde på det sättet vara helt säker på att kunderna bara använde rätt ammunition för optimalt resultat.

Projektilerna var inte diaboler i egentlig mening utan hade en cylindrisk form med en liten kant längst ner och en vagt spetsig topp. Sheridan själva kallade dem för Bantam Pellets medan ägarnas mer vanvördiga benämning blev Trash Can Pellets beroende på dess design snarlik den hos en amerikansk soptunna. Vikten på dessa var i sitt första utförande 15.60 grains vilket var mycket tungt för sin kaliber. Fördelen var en bra BC och en ypperlig SD.

Prestanda

Med Sheridans egen ammunition så visade tidiga tester hos exempelvis American Rifleman att ett Sheridan C klarade 150 mps med två pumptag, ungefär lagom för skytte över sisådär 10 meter inomhus i källaren. Precisionen var då hål-i-hål med en duktig skytt.

Fördubblade man antalet pumptag så hade man lite drygt 180 mps vilket i manualen ansågs lämpligt för skytte ut mot 30 yards. De flesta klarade då att efter lite träning hålla träffbilderna runt en tum med fem skott. Laddade man dubbelt upp igen, fulla åtta pumptag, vilket var maximalt, så skickade vapnet av sina projektiler med ca 220 mps och då hade man rejält med kraft ända ut mot 50-60 yards.

Om inte detta var nog så kom det ganska tidigt ut små företag, inte sällan drivna av entusiaster själva, som trimmade vidare på den i grunden mycket goda konstruktionen. Mest kända av dessa var McMurry & Sons vars legendariska Steroid Tune gav utgångshastigheter upp mot 280 mps vid fjorton pumptag och med ypperlig precision. Inte sällan så kunde dessa vapen med de optiska riktmedel som började komma på 1960-talet ge samtida rimfire som 22LR en jämn match under vindstilla förhållanden även på så långa avstånd som 100 yards.

I Sverige

På grund av omfattande tjuvjakt med gamla Excellentgevär så hamnade pumpgevär tillsammans med kolsyrevapen under licensplikt 1974 och inte innan 1992 så fick vi en lagstiftning som tillät innehav av pumpvapen utan licens under de vanliga reglerna för luftvapen. Detta betyder att pumpgevär är mycket ovanliga i Sverige och de flesta som förekommer är antingen äldre än 1974, då de får innehas fritt av dess förste ägare, eller vapen som ligger på licens, nästan alltid då målskyttelicens eftersom skyddsjakt i Sverige kräver minst kaliber 22.

Idag kan man dock fritt köpa licensfria pumpgevär som Sheridan och även fabriksnya sådana om de bara stryps ner under gränsen för licensfri anslagsenergi som är 10 joule vid fyra meter ifrån mynningen. Specialiserade luftvapenhandlare som exempelvis Hurricane i småländska Vittsjö kan hjälpa till med detta samt även sälja ostrypta vapen mot licens.

  

Modeller/versioner

Normalt så förekommer Sheridan i två versioner med endera förnicklad eller blånerad finish. De benämns då Silver Streak eller Blue Streak och är förutom utseendet helt likvärdiga. Totalt så har man tillverkat tre olika generationer av dessa vapen och de särskiljs normalt ifrån varann med hjälp av säkringens utformning. Drivkällan är förvisso i princip identisk men design och mindre detaljer skiljer, liksom samlarvärdet.

Den första generationen tillverkades mellan 1949 och 1963 och kännetecknas av en kolvhalsplacerad greppsäkring, kallad Hold-Down. Efterföljaren mellan 1964 till 1977 hade en annan säkring med två knappar på varje sida av kolvhalsen, kallad Rocker detta då det egentligen är ett enda reglage som vaggas höger eller vänster när vapnet säkras/osäkras. Slutligen sedan 1977 och till dagens exemplar så har man en säkring som kallas Push-Pull och som är placerad i varbygeln, snarlik exempelvis Ruger 10/22.

Den första generationen ifrån 1950-talet är populär som samlarvapen och i synnerhet då som Silver Streak. Skälet till detta är att dessa vapen är förhållandevis billiga samtidigt som de håller kanonkvalité och har ofta mycket vackra valnötstockar. Riktigt fina exemplar börjar nu bli ovanliga och priserna stiger. Den förnicklade finishen är dock svår att restaurera samtidigt som många tidigare ägare inte gillade konstruktionen av säkringen och då modifierade den.

  

Än kan man göra fynd av oanvända vintagevapen.

En Silver Streak ifrån 1950-talet med omodifierad säkring, fint stockträ, perfekt förnickling samt alla tillbehör som instruktionsbok och leveranskartong är idag  ett mycket attraktivt samlarobjekt.

Den andra generationen och i synnerhet 1960-talsvapnen är den perfekta mixen mellan veteranvapen och effektivt fungerande bruksvapen. De är eleganta, klassiska och har ännu inte samma samlarvärde som föregående generation. Jag har själv ett exemplar ifrån 1970 som är mitt absoluta favoritvapen i frågan om pumpgevär. Kvalitén är hög, slitstyrkan ypperlig och den här generationen tål hård trimning utan att svika.

Den tredje generationen har en mycket kantigare formgivning med en klossigare förstock samtidigt som pumparmen och vissa andra detaljer är klenare konstruerade, här har inblandningen av Benjamins komponenter blivit påtaglig. Varbygeln är också grövre tillyxad och ytbehandlingen på hela vapnet är sämre. Vissa modeller har också haft tillverkningstekniska problem som exempelvis separering i lödningen mellan pipa och tub.

 

Att äga och bruka.

Min gode vän Tim McMurry på Mac1 Airguns brukar alltid säga att en Sheridan håller hur länge som helst bara inte ägarna sköter dem fel eller ännu värre – försöker meka med dem. Sheridans ÄR precis lika svårskruvade som ryktet gör gällande och ett antal speciella verktyg, unika för vapnet samt en hel del know-how erfodras. En Sheridan är ungefär som en gammal Citroen, en snurrig blandning mellan genialitet och vansinne.

Unikt jämfört med övriga luftvapen är att pipan och tuben (chassiet) är konstruerat av mässing samt att många delar är lödda ihop. Själva vapenventilen är exempelvis fastlödd inuti vapentuben och kan inte demonteras utan allt mekande med ventilen måste ske utifrån vapnet med speciella verktyg, långa som paraplyspröt. Fördelen med detta är i och för sig att ventilen aldrig kan läcka mellan tubens insida och själva ventilen, inte helt ovanligt på andra pumpvapen. De modeller som inte har detaljer som exempelvis sikten etc fastlödda har istället komponenterna fastskruvade med väldigt udda skruvar, så kallade Bristolskruv och dessutom inte metriska sådana.

Artikelförfattaren skjuter tävlar i Hunting Field Target med en bössa från 1970.

En annan egenhet med Sheridans är svårigheten att montera kikarsikte på en konventionell plats, ovanpå lådan. För att effektivt kunna pumpa vapnet så bör skytten hålla den ena handen över lådan och pipans början med ena handen och längst ner på pumparmen/förstocken med den andra – kvar blir därför ingen plats för kikarsikte. Många ägare löser detta igenom att använda kiksikte alternativt öppna riktmedel eller ett lågförstorande kikarsikte i s.k Scoutmontage, alltså kikarsiktet placerat på pipan ovanför förstocken. Kikarsiktet sitter då på baser som kläms om pipan, ingen perfekt men dock fungerande lösning.

Ammunitionen med kaliber .200 är udda i Sverige om än vanligare både i England och USA. En ask diaboler är inte precis något man köper i närmaste Jaktiabutik utan man blir hänvisad till ett fåtal renodlade luftvapenspecialister såvida man inte vill importera sin ammunition själv. Runt 15 olika sorter produceras för närvarande och ytterligare 5-6 stycken har funnits men är nu nedlagda. Mitt eget vapen skjuter bäst med HN Field Target & Trophy, JSB Exact samt Logun Penetrator och dessa tre sorter är alltid bra att börja sina tester med om man köper en Sheridan då de flesta gevär går bra eller bäst med någon av dessa.

Bortser man ifrån dessa aspekter så får man ett i Sverige ganska udda och väldigt roligt luftgevär med ordentlig slagkraft, till priset av en hel del pumpande. Konstruktionen är 60 år gammal och det gör dem onekligen väldigt imponerande för vad hade egentligen konkurrenterna att erbjuda för modeller som kunde matcha en Sheridan anno 1949?

 

Sheridan C – år från år

1949

Silver Streak blir den första modellen som kom i den då helt nya C-serien.

1951

Förstocken monteras till spännarmen med pins istället för skruvar

1952

Detta år kommer den blånerade versionen - Blue Streak och ett Williams kiksikte blir tillval direkt ifrån fabriken, mot pristillägg. Kornsiktet får en rundad profil men är fortfarande av den lite kortare typen.

1956

Det bakre siktet lödas inte längre fast på fabriken utan skruvas på plats med en skruv på vardera sidan av pipan efter att vapnet är färdigmonterat och ytbehandlat.

1960

Nu kommer en bredare varbygel och den monteras i stocken med en skruv och en nit istället för tidigare med två skruvar. Ett par år senare så blir det två nitar, ingen bra lösning.

1961

Här sker en hel del förändringar, repeterhandtaget blir päronformat och hålborras i ändan precis som Winchester M/70. Matarpinnen får en O-ring och tätar effektivare än bara igenom sin passform. Repeterhandtaget sprintas dessutom fast i matarpinnen istället för den tidigare skruven. Slutligen så blir det första fästet för kikarsikte tillval.

1963

Säkringen ändras ifrån hold-down till rocker, den första handguarden (plastskydd för vänsterhanden när man pumpar) kommer. De två första åren är den av brun plast, sedan svart plast. Vapen originalutrustade med kiksikte får lite längre handguard eftersom de saknar konventionellt bakre sikte.

1964

Kornsiktet får en räfflad ramp och förlängs till en tums totallängd. Sheridan börjar märka sina vapen med datumbaserade serienummer. Bokstaven anger tillverkningsmånad och siffrorna baklänges ger produktionsåret (Ex A0791 = Januari 1970).

1967

Lite större kikarsikte börjar bli populärt på luftgevär och kunderna klagar över repeterhandtagets form. Böjningen på handtaget ökas därför till 45 grader. Lådan som tidigare har haft längsgående räfflor upptill (crew cut reciever) får dessa slopade men lådan behåller sin kantiga form (flat top reciever).

1970

Matarpinnen och repeterhandtaget svetsas ihop till en enda enhet.

1971

Det bakre siktet får klämfäste med kilar istället för det äldre skruvfästet. Nu kommer även vänstervapen och det hellånga kikarsiktesfästet ifrån 1961 ersätts med ett tvådelat eftersom det äldre fästet tenderade att ge separation mellan pipan och tuben när ägarna drog fast det för hårt.

1972

Repeterhandtagets kula får ett djupare hål av okänd anledning, detta skulle dock visa sig ge problem framöver. Nu kommer de första löpande individunika serienumren.

1975

Stora produktionstekniska bekymmer. Det större hålet i repeterhandtagets kula gör att den smala matarpinnen ifrån andra exemplar fastnar i de större hålen under tumlingen då vapnets delar tillverkas. Stora klumpar av matarpinnar bildas i maskinen och personalen får ägna en hel del tid att reda ut trasslet med ihopklumpade repeterhandtag. Produktionen minskar och ledningen beslutar på en söndag i all hast att inga fler repeterhandtag ska hålborras.

1977

Sheridan förvärvas av Benjamin och “benjaminförvandlingen” påbörjas igenom att den dyra nickelfinishen hos Silver Streak ersätts med en billigare matt lite sträv lack.

1978

Lådan lånas ifrån Benjamin och den tidigare släta men kantiga lådan ersätts av en rundad låda (round top reciever). Även Blue Streak får vidkännas en enklare lackerad finish istället för sin tidigare så vackra krämiga blånering.

1979

Kornsiktet förenklas, den ljusreflexdämpande räfflingen försvinner och kornfoten förkortas. Vapnets pipa blir en tum längre då Benjamins pipverktyg börjar användas i produktionen.

1984

Lådan förborras nu direkt vid fabrik för kiksikte oavsett om vapnet levereras med kiksikte eller inte.

1991

Crosman Corp förvärvar Benjamin/Sheridan Inc och den klassiska C-modellen förvandlas till dagens version med Crosmans avtryckarsystem etc.