BSA Silverstar!

BSA Silverstar - finns även som Daisy 599

En lite udda nisch på marknaden för PCP är vad många kallar för flexguns, alltså vapen som är byggda för att hantera olika roller eller situationer med en god förmåga till anpassningsbarhet. Ett exempel på detta är den lite anonyma och ofta okända modellen Silverstar från BSA, vilket även saluförs under benämningen Modell 599 hos Daisy för USA-marknaden.

Detta är ett "klubbtävlingsvapen" av samma typ som Crosman Challenger, CZ/Air Arms S200-serie och vår inhemska FX Airguns Biathlon. Själva tanken är att vapnet ska fungera bra till formellt skytte typ internationellt 3-positioner likväl som för hobbyskytte hemmavid eller kanske rent av som ett instegsvapen till Field Target.

BSAs lilla Silverstar finns med två utföranden, endera kaliber 177 och 6 fpe anslagsenergi med enkla dioptersikten från Gamo liksom i en variant som antingen har kaliber 177 eller 22 men med 12 fpe anslagsenergi och inga riktmedel alls, huvudsakligen tänkt mera åt sporting eller då möjligtvis HFT/FT.

En mycket enkel konstruktion, som de flesta BSA

Den konceptuella tanken är att man kan låta en 6-7 åring under överseende skjuta inne i sin källare på 8-10 meter perfekt inställd för dennes fysiska format med en 6 fpe strypt tub och sedan enkelt byta till en ostrypt tub så att en vuxen kan skjuta utomhus med samma vapen inställd för sin anatomi och fulla 12 fpe ut till kanske 40-50 meter.

Ett universalvapen för alla helt enkelt.

Son ni noterade så nämnde jag strypta och ostrypta tuber. Den här modellen har nämligen sin vapenventil placerad i tuben, precis som Typhoon-serien men med en öppen transferport för max 12 fpe. Tanken är alltså samma som BT-65 serien från Hatsan där enbart monterad tub avgör vilken effekt som vapnet levererar. Detta innebär ju att man väldigt fort kan skifta mellan strypt/ostrypt vapen beroende på situation och behov.

Den första pamfletten som presenterade modellen för allmänheten. 

En fördel jämfört med CZ200T är dessutom att den har en quick-fill som kan användas när tuben är monterad så man slipper det irriterande "skruva av eller skruva på tuben" varje gång man vill fylla, á la Theoben 1992. Fysiskt sett så är det betydligt mindre än Challengern, vilket är en stor fördel och den har dessutom en löstagbar tub, tyvärr utan Challengerns suveräna lågtryckssystem. Stocken på Silverstar finns även med bokträ som tillval, till skillnad från FX Airguns Biathlon och allt sammantaget så blir Silverstar en modell som är snarlik ett antal modeller på marknaden men ändå med tillräcklig särart för att vara unik. 

Versionen med låg effekt kommer även med dioptersikte.

Vem är då köparen?

Vem som helst, är nog poängen. Främst kanske en nybörjare med tanke på lågt pris £649 och en lättmekad konstruktion, ett perfekt vapen att dela mellan flera i familjen eller som far/son-vapen. Den kan också vara helt rätt för den mer erfarne entusiasten som prioriterar praktisk precision framför brutal anslagsenergi och som trivs på kortare distanser ut till kanske 40-50 meter.

Nackdelarna då?

Låg eller maximalt måttlig effekt. För många så är avsaknaden av magasinsystem en påtaglig nackdel. Utseendet är väldigt tävlingsinspirerat, vilket kanske inte tilltalar vissa. BSA är uddavapen här i Sverige och ofta oproportionellt dyra jämfört med andra och främst inhemska konkurrenter. 

Något för mig själv?

Absolut! Egentligen...

Jag har ju haft alla snarlika modellerna tidigare (Typhooner, flera S200, en Challenger osv), jag gillar konceptet och jag har alltid gillat BSAs luftgevär. Dock så har jag redan min Crosman 1701 Bullpup på 10J för precisionsarbete med kaliber 177 på 25-40 meter liksom en SPA-900 också på 10J med öppna riktmedel för 10-20 meter. De behoven som en Silverstar kan tänkas täcka är ju redan tillfredsställda rent praktiskt sett och på längre avstånd från 40 meter och uppåt så har jag min BSA Ultra (24 joule) och inte minst FX Airguns Elite med 70 joule ur kaliber 25 - den sistnämnda en formidabel långdistanskanon för de maximalt 70 meter som jag för närvarande har tillgängligt.

En trevlig recension av modellen i sitt utförande som Daisy 599.

Behoven av 10J är alltså redan täckta (1701/2240/SPA-900) liksom 30-70 meter med BSA/FX. Skulle jag komma över mera mark och hitta utrymme i budgeten för ännu ett luftgevär så hade nog klass IV varit mer närliggande och då hade det handlat om .30 och uppåt. Ett sådant vapen för runt 20K kräver emellertid utrymmen och jag är inte säker på att blott 70 meter hade räckt till för att ge dem rättvisa. 

Hade jag däremot inte haft ett enda luftgevär i min kollektion så hade kanske en Silverstar varit en hyfsat optimal lösning, både för 10-15 meter inomhus på vintern likväl som på 40-50 meter utomhus på sommaren, med 10J och kaliber 177.

Att däremot ta den på licens med kaliber 22 är jag tveksam till med sin relativt måttliga effekt (som är 10J lägre än min redan hyfsat långsamma Ultra), då hade jag valt en Goldstar för tävlingsbruk eller helt enkelt gått direkt på klass IV för enkelheten med licensen.

Glöm inte att numera så klarar kaliber 25 allt som kaliber 22 klarar fast ännu bättre och den enda nackdelen med just kaliber 25 är svårheten med licenserna, där kaliber 30 för klass IV blir betydligt enklare och smidigare.

En 177/10J Silverstar och en Wildcat BT Sniper .30/153J kanske är allt som man egentligen hade behövt?

Stay simple?

Enkla och primitva PCP kan också ge en stor skjutglädje.

Igår så satt jag och kollade lite på Youtube och tog del av Giles presentation av 500 mm UK-spec Panthera liksom Andys AAR program om någon form av Prophet-version, en lookalike till Impact. Tekniskt avancerade vapen med mängder av olika finesser som flera manometrar, kolfibertubflaskor, regulatorer, stora plenum-kammare och givetvis regulatorer.

All the Balls & Whistlers!

Idag tog jag en paus från hus-fixande och gjorde lite re charge igenom att skjuta lite med min 17 år gamla BSA Ultra. Inget märkligt, bara 40 meter tvärs över gräsmattan i lugn och ro med ett skott i taget från de 25-30 skott jag får på fyllningen. I ett sävligt tempo så får man möjligheten att reflektera lite över tillvaron och göra en reset i huvudet.

En stor och enskild tomt är en enorm tillgång!

Utvecklingen de senaste 25 åren i vår hobby har varit sannerligen fantastisk.

Mycket av det som vi idag betraktar som självklarheter var ren science-fiction för ett kvarts sekel sedan. Trots alla dessa tekniska framsteg så är priserna fortfarande högst acceptabla, ett riktigt bra gevär idag kostar fortfarande ungefär en månadslön netto, precis som på den tiden - låt vara att det idag betyder 20.000 kr istället för 6000 kr. Samtligt så är vapnen på alla sätt betydligt mycket bättre byggda och levererar en avsevärt bättre prestanda, objektivt sett.

Detta sagt så började jag fundera lite över vad jag saknar när jag satt här och sköt mitt gamla BSA.

En manometer ger ofta krångel men kan även vara praktisk.

Visst, jag har en manometer eftermonterad, men det var mest för att se så att trycket i tuben håller sig mellan 50-100 Bar under långtidsförvaring. Under själva skyttet använder jag den aldrig. Magasin saknas helt, man får ladda en diabol i taget. Det finns inte heller någon regulator och således inget plenum. Pipan är solid och hammarsmidd i ett enda stycke utan utbytbara liners. Inte ens en Picatinny-skena finns någonstans, varken ovantill eller undertill på vapnet. Till råga på allt så laddar man modellen lite omständligt med en tvåstegsprocess. 

Den är primitiv, med dagens perspektiv.

Där, bortom lusthuset, på en gammal björk så sitter projektilfånget.

Jag har ju länge häcklat Air Arms PCP eftersom tiden förmodligen stannade någonstans runt millennie-skiftet i deras värld. Visst, det har kommit en planlös hastighetsjustring samt en sidospännare men tittar man på 2023 års S400 så är det inte speciellt mycket som skiljer mot en S300 från 1997.

Men, med handen på hjärtat - är det verkligen så illa?

För, faktum kvarstår, de säljer ju fortfarande sina medeltids-modeller (i alla fall på den inhemska marknaden) och tittar man på en S400 så visst är den vacker?

På 40 meter så räcker ett kikarsikte med 2-10 gångers förstoring helt utmärkt.

Den är kanske inte välbyggd på det där kassaskåpsliknande sättet som Theobens modeller var under sina glans dagar men den är enkel och ärlig med ett minimum av olika finesser. Passning, finish och känslan av övergripande kvalité är av hög nivå och vapnet har en vacker tidlös design.

Den har erkänt bra och beprövade LW-pipor som man kanske visserligen inte kan skjuta slugs med men de duger ju till de ändamål som 90 procent av köparna föredrar, vanliga hederliga diaboler på kanske som längst 30-40 meters avstånd. Stockarna tar de från Minelli, precis som "alla" andra och dessa må vara anonyma och lite könlösa med sin industriella precision och laserskurna nätskärning och i övrigt så är det lite PCP av typen Standard 1A över dem.

Tekniskt sett så gör modellerna sitt jobb klanderfritt utan att för den skul vara cutting edge och samtidigt så är de estetiskt vackra med hyfsat rimliga prislappar. Uppernbarligen finns det en marknad för dem och jag kan faktiskt förstå varför.

Med sin måttliga utgångshastighet så räcker 40 meter gott för meningsfullt skytte.

När jag nu sitter där och blickar ut över en våt och grådassig gräsmatta i mitten av februari med 5-6 grader på termometern så funderar jag ibland över vad jag egentligen saknar när jag skjuter mitt gamla BSA jämfört med som jag hade suttit här med ett toppmodernt vapen fyllt med mängder med finesser.

Hade jag haft roligare då?

Hade jag åtnjutit en större känsla av frid och avkoppling?

En sak är i alla fall säker - jag kan beskåda mitt vapen med dess skimrande blånering och äkta valnöttstock och jag vet inte riktigt om en eloxerad aluminiumbalk hade kunna förmedla samma känsla.

Skönhet kan också ha ett stort värde, bortom en hög utgångshastighet.

En stunds frånvaro...

Min 20 år gamla Ruger 10/22

Som trogna läsare redan har konstaterat så är det ett tag sedan jag uppdaterade Airpang nu. Anledningen är (förutom den sedvanligt trista säsongen) att jag är mitt i en flytt som upptar det mesta av min fritid. Målsättningen är att flytta in den första Mars och en lång rad VVS-arbeten ska koordineras under februari månad, samtidigt som jag varje kväll kör över ett litet lass med prylar.

 

En vy innefrån huset över min skjutplats

 En lördag så tog jag emellertid med min Ruger 1022 och testade den över 43 meter gräsmatta och när jag sedan har flyttat över till våren och rensat upp lite buskage längst bort så ska det förmodligen finnas 50 fulla meter att tillgå med ett stort berg i bakgrunden och helt fritt från bebyggelse på någon kilometer bakåt.

 

Med lite inzoomning!

 Perfekta förutsättningar för mera skytte, med andra ord. Vanligtvis så brukar jag ju inte skriva om krutskytte här men vad gäller min gamla Ruger så har jag efter ett visst trassel med tullen lyckats förvärva en helt ny ”boat paddle stock” till bössan, vilken i Sverige är väldigt ovanlig eftersom dessa stockar bara såldes 1996-2001 och halvautomater med kaliber 22 LR mot licens för jakt blev lagliga först i maj 2003.

 

En ganska udda formgivning.

 Stocken köptes via eBay UK och säljaren etiketterade den som ”sporting equipment”, vilket väckte tullens nyfikenhet. Jag fick därför ett brev hem med anmodan att via en FTP-server ladda upp ett webformulär med en redogörelse för exakt vad det var för föremål i paketet, ett foto på innehållet samt en bestyrkt kostnadsuppgift. Jag löste det igenom att förtydliga med ”sporting equipment handle”, bifogade en extrem närbild från säljarens annons samt en skärmdump på hans prisuppgift.

 

Leupold VX-I 2-7/33 RF med Leupold QRW vilket är smidigt om man vill skjuta öppet ibland.

 Efter ett par dagar så fick jag en ringa summa att betala i tull och moms varvid paketet slant igenom. Sannolikt så var det inkomsterna man var på jakt efter snarare än en analys över vad jag hade köpt för någonting. Dessa stockar är lite lustigt formgivna med konkava sidor på kolven eftersom de är tillverkade av Zytrel (glasfiberarmerad plast, typ) och var den första syntetstocken som Ruger tillverkade ”in house” (de tidigare var färdigköpta från Butler Creek).

 

Rätt täckpluppar tog ett tag att hitta.

 Av tillverkningstekniska skäl så fick då stocken den här udda designen eftersom man inte kunde tillverka dem ihåliga med konventionellt utseende. Den efterföljande stocken från 2002 och framåt kunde emellertid skapas på det sättet och har ett mycket mer normalt (slätstruket) utseende.

 

Om man sedan vill så tar man bara loss plupparna och skruvar fast rembygeldubben igen.

 Dessa ”boat paddle” är därför lite av samlarobjekt numera eftersom de ansågs fula som nya och sålde dåligt eller användes till slit-och-släng varvid kvarvarande i nyskick börjar bli både sällsynta och dyra. Till saken hör även att det finns två versioner av dem, en 1996-2000 utan rembygeldubb från fabrik och en andra version från 2000-2001 med rembygeldubb.

 

Norma Subsonic är en prisvärd patron som levererar bra resultat.

 Min tillhör den sistnämnda och efter lite research så kunde jag hitta och komplettera den med de tillhörande täckpluppar som man sätter i hålen efter rembygeldubben, om man skruvar loss dem. Eftersom min bössa är 2003 så är den här stocken relativt samtida (tillverkad 2001) så jag tyckte att matchningen blev väldigt bra.

 

Eley Subsonic HP är en favorit men här med en retfull flyer.

 Nu väntar ett par intensiva månader till innan våren är här och då kommer det förhoppningsvis att komma lite mera material till Airpang igen då jag får loss mer tid och bättre förutsättningar för skytte än någonsin tidigare.

 

Självfallet så skjuter man alltid med ljuddämpare.  

Den yttersta gränsen?

Det känns som att 35 meter är den yttersta gränsen för mina 8 joule...

Idag så fick jag tillfälle att skicka av lite Simply över 35 meter och skillnaden mot 30 meter är uppenbar! Resultatet som ett genomsnitt av 4 tavlor med 10 skott vardera blev 30.50 mm! Detta då att jämföra mot 30 meter som kontinuerligt ger genomsnitt på 16.75-18.50 mm. Resultatet på de enskilda träffbilderna blev 28, 30, 30 & 34 mm.

Som man kan se på tavlorna ovan så blir en del träffar ovala vilket tyder på att diabolerna tumlar i luften och inte träffar helt vinkelrätt mot tavlan. Sannolikt så beror detta på att hastigheten sjunker såpass lågt att att diabolerna inte längre förmår att självstabilisera sig. Frågan är hur mycket utgångshastigheten för ytterligare 2 joule hade gjort, alltså precis på den maximala licensfria gränsen?

Min gissning är att man förmodligen hade skjutit fram resultatet ytterligare 5 meter och kanske landat på en maximal vettig räckvidd på 40 meter istället för de 35 meter som jag har med mina 8 joule. Ett annat perspektiv för att se på saken är att 30-35 meter är väldigt långt i relation till den mycket måttliga anslagsenergin som 8 joule utgör, åtminstonde i ögonen på de flesta entusiaster.

Jag var i vårt nya hus nu över julhelgen och kunde konstatera att de 40 meter jag har där är väldigt långt. Med sina 1900 kvm i en rekangulär form så är detta onekligen en hyfsat stor tomt, i alla fall såpass nära en såpass stor stad som Stenungsund. Visserligen så hade jag 4300 kvm i Ödsmål förra gången jag bodde här men den tomten var betydligt mer kvadratisk och erbjöd därför inte speciellt mycket längre maximal skottlängd än det nya huset.

På så sätt så kan jag konstatera att man kommer faktiskt väldigt långt med licensfri effekt, i praktiska termer, det är inte jättemånga tomter som ger praktisk möjlighet att sträcka ut på avstånd mellan 50-100 meter. Detta då såvida man inte råka bo på ett lantbruk eller har en hästgård med tillhörande hagar etc, att nyttja. En genomsnittlig tomt för ett fristående hus i Sverige är faktiskt bara 650 kvm och det ger inte på långa vägar utrymme för att sträcka ut ett licenspliktigt vapen med full effekt.

Så, frågan är vad entusiaster här i Sverige vinner på den nutida kapprustningen i jakt på allt högre effekt och skytte över allt längre distanser, dagens PCP för slugs osv...?

Ägarglädje, naturligtvis - men vad mera?

På sista raden så är ett hål bara ett enda hål och med ett modernt high-end PCP så kan man skjuta enhålsgrupper på såväl 20 som 40, 80 eller kanske till och med nära 100 meter. Ska man utmana ett sådant vapen och sig själv så krävs det då distanser och andra förutsättningar som för de flesta är svåra eller kanske till och med omöjliga att uppnå.

Att förvärva och använda dessa komplicerade och kostnadskrävande moderna supervapen må därför vara roligt men den praktiska användbarheten för lite grand tanken till att köra Ferrari inom ett parkeringshus.

Vad tycker ni andra?

Eskalerande priser?

 

En gång i tiden så räckte det med enkla vapen för att charma marknaden i USA.

Ett populärt ämne i många grupper det sista året är de stigande priserna i vår hobby och detta inte minst på grund av en inflation som i skrivande stund hovrar runt 10 %. Den höga inflationen urholkar snabbt vår köpkraft och det vi upplever nu är att priserna för varor och tjänster ökar fortare än våra inkomster. På grund av andra faktorer så är dock inte de ökade kostnaderna jämnt fördelade utan vissa produkter drabbas hårdare än andra.

Ett exempel på detta är de brittiska tillverkarna och i synnerhet Air Arms.

Tittar vi på en vanlig TX200 med bokstock så betingar den i dagsläget 6850 kr och en HW97k med motsvarande stock 5595 kr. Alla priser är tagna från Hurricane men det är vanligtvis betydligt enklare att hitta HW lätt och billigare på kontinenten än motsvarande vapen från Air Arms. På Sportwaffen Schneider så betingar en HW77k exempelvis 295 Euro vilket idag blir 3248 SEK (+ frakt), mycket vapen för pengarna i dagens ekonomiska utveckling.

På fronten för PCP så kan jag notera en S510 Tactical som hos Hurricane betingar 20.995 kan bli en smula svårsåld när den nya FX Airguns Panthera bara kostar 19.995 kr osv...

Troligtvis så har brittiska tillverkare drabbats hårt av Brexit med ökade kostnader för att exportera inhemska produkter och svårare att hitta bra priser på frakter. Till detta kommer också en allt mer försvagad valuta.

TIll skillnad från exempelvis FX Airguns här på hemmaplan så har tyvärr varken Air Arms eller BSA lyckats etablera sig ordentligt på marknaden i USA där det sker en snabb utveckling av försäljningen för PCP i skenet av en liberal vapenlagstiftning, en dyrare ammunitionskostnad för krutvapen och ett ökat intresse för riktigt kraftfulla PCP med nya former av projektiler som exempelvis slugs.

För en amerikansk entusiast som lägger stora pengar på några vapen från AR-plattformen och tillhörande ammunition så blir även ett dyrt PCP en billig lösning för framtiden. Kombinerar man detta med ett enormt modulärt utbud, kompabilitet med kända produkter från krutvärlden (Saber, Houge mfl), tilltalande design (AR/bullpup) och imponerande prestanda så har man självklara vinnare.

Vilket av detta har aktörer som Air Arms och BSA?

Precis som Weihrauch så satsar man här istället på hemmamarknaden, de brittiska öarna liksom kontinentala Europa, där kunderna hittills har accepterat äldre konstruktioner och färre finesser. Frågan är bara om dessa kunder fortsättningsvis kommer att göra detta nu när priserna rör sig uppåt?

En dyr produkt kan ju ändå vara ett bra köp om man upplever sig få valuta för pengarna, exempelvis i form av modern teknologi. Om en produkt däremot bara är....dyr....så kan det snabbt bli en mycket trögare försäljning.

Tittar man istället åt andra hållet så blir det också tufft, här finns horder av turkiska och även asiatiska tillverkare som producerar allt mer acceptabla PCP med prislappar från 3000 kr upp till runt 8000 kr. Inte sällan kan man här hitta en modell likvärdig något från Air Arms eller BSA fast för några tusenlappar lägre pris. 

Tyvärr så börjar marknaden försvinna för europeiska tillverkare som inte kan röra sig uppåt i prisläge och motivera detta till sina kunder på ett vettigt sätt. Man är blockerad nedåt och uppåt så blir det tufft att stångas mot en tillverkare som redan har etablerat sig så starkt som i fallet med FX Airguns.

Risken finns tyvärr att man befinner sig i en sweet-spot som sakta men säkert krymper tills man inte längre får plats på marknaden.

En av de tidigare öppningarna som också har drabbats av minskat utrymmet är tävlingar i Field Target och Hunting Field Target som både Air Arms och BSA har profilerat sig emot. Inte bara här i Sverige utan även på hemmaplan i England och över hela Europa så har denna sport drabbats av motvind på grund av pandemin och skarpt stigande kostnader inte bara för utrusningen utan även för resor/bränsle, kost och logi. 

En minskad efterfrågan på dessa mer riktade produkter som ofta har burit goda marginaler slår även detta hårt mot dessa varumärken och deras försäljning.